Tjejträning, MTB-dag i Ånnaboda och nervös premiär

 

Tjejträningen är igång. I onsdags var vi smått otroliga 27 tjejer på träningen, en ruggig dag i April. Det är inte klokt. (Det gamla rekordet kan nog ryka i år, och när det gör det lär vi behöva äss i rockärmen för att klara oss på två ledare.)

Det bästa med vår träning tycker jag är just att alla ska ha möjligheten att vara med, det är ok att vara ny. Svårigheten i det är ju då att det även ska vara utmanande för de som har åkt lite längre. Det är ett pyssel och en utmaning att hitta de platserna i skogen där det dels inte är för tekniskt svårt men inte heller för lätt. Jag tror vi lyckas rätt bra med det men är nog också min största kritiker som hela tiden noterar vad som blev bra och mindre bra och vad jag ska tänka på i framtiden. En av de roliga delarna med träningen är just planeringen, jag gillar att reka banor, fundera på nya träningar, nya platser. Det ger mig så mycket att träffa alla, att åka dit och bygga banor, bygga hinder. Varvbanor är det vi nästan alltid kör, korta, men med möjlighet till avstickare eller olika val. Där kan man vara på olika nivå, man åker bara olika fort och olika många varv.

Sen pratar jag om utvecklingen, eller jag typ tjatar hela tiden om det. MEN, många av de här tjejerna har jag träffat nu under två år och det är sådana enorma framsteg så ni kan knappt förstå. Ni skulle inte tro det var samma tjejer. Det är svårare att se sin egen utveckling men hos andra blir den så tydlig och det är det som är så roligt, att det verkligen syns.

20160420_181336

Bygga små hinder….

Jag hade en trevlig fika förra veckan (det lär vi ju göra om!) vi pratade bland annat om allt det roliga med tjejträning och tjejläger. En sak är att tjejer kanske visar lite tydligare att de blir glada/nöjda/förvånade/stolta när de klarar något hinder de inte trodde från början. Om jag tänker på våra träningar så är känslan just det, att visa sig sårbar, men sen urmodig och stark smittar av sig på andra. Fler vågar, fler klarar det och det blir ännu mer glädje i gruppen.

 

Premiär i Säter
Till helgen är det premiär i Säter. Spännande. Vintern har varit stressig men träningsmässigt bra, jag har känt att det gått åt rätt håll men de senaste veckorna har varit sämre. Låsningar i nacke, rygg, revben. Ont och svårt att andas. Rejsade landsväg i veckan men fick inte luft, avhängd så det visslade om det och ledsen och arg på min kropp. Otroligt frustrerande. Vi får helt enkelt se hur det går. Har varit på behandling hos Citykliniken, massor har släppt, privilegierad och otroligt tacksam att få sådan professionell hjälp. Nu vänder det tror jag.

MTB-dag i Ånnaboda
På söndagen är det mtb uppe i Ånnaboda hela dagen. Jag kommer vara där med Uno Forsberg Cykel. Kom dit och träffa mig, testa en av deras demohojar eller bara snacka cykel. Du kanske ska ta en distanspass på cykeln, då är det bara att svänga förbi bergen.

Hoppas vi ses!

cykeltåg

Cykeltåg (Foto: Linnea)

 

Advertisements

Besiktning av kroppen och nytt samarbete.

De flesta vet att det är bra att röra på sig. Om jag inte får träna blir jag först rastlös så det kryper i kroppen, sen blir jag slö, får ont och blir allmänt jobbig att umgås med. Att cykla är kanske det bästa jag vet, det är så mycket mer än bara träning för mig. Men att cykla är faktiskt inte bara bra för min kropp, det är ganska statiskt för framförallt överkroppen och jag får ofta problem med min nacke och ena axeln. Det kan ibland också vara ganska hårt mot kroppen i form av smällar. Typ om man får för sig att tackla nåt träd eller helt enkelt kör över sin förmåga och omkull. Sådana sakar har ju hänt…  Ofta när jag får ont i övre ryggen och nacken så kommer även problem med andningen och det känns som jag inte får luft, ungefär som att andetagen blir halva.

cityklinikenJag har i flera år gått hos Lars-Olov som sett till att min nacke och rygg inte bråkar mer än nödvändigt med mig. Jag har ett stort förtroende för honom och även för hans kollegor som jag vart hos när han varit bortrest. Därför känns det så roligt att jag i år får ha ett samarbete med Citykliniken och kan få hjälp med de problem som jag ibland får. Det är viktigt att arbeta för att förebygga skador och då kan de finnas som ett stöd till mig. Jag är otroligt glad och tacksam för den här möjligheten.

I början av veckan var jag där för koll då jag har just ont i nacke och axel. Det var väl en hel del som satt i ryggen och jag var stel lite här och var. En bra sak för att minska rygproblem är att jogga i lugnt tempo. ÄR det något jag slarvar med så är det just den där joggen, när et ibland är svårt att hinna med allt är det den som stryker på foten när jag måste börja prioritera. Det måste det bli ändring på!

Idag var jag på gymmet och tog en joggingtur dit med lite omvägar. Kändes grymt bra, två flugor i en smäll, jogg+styrka. Kan bli en bra vana.20160413_094109.jpg

 

 

Vem är du? Om RoadID

Första året jag hade tjejträningar var jag grymt duktig på att skriva upp närvaro på personerna och jag hade som ambition att lära mig allas namn (det har jag fortfarande). Det funkade oförskämt bra, nästan så jag blev imponerad av mig själv. Andra året gick jag såklart in med samma ambition men det visade sig bli bra mycket svårare. När antalet olika tjejer passerade över 50 stycken började jag tappa det totalt och där någonstans gav jag upp. Vem var Anna med den blå scottcykeln nu igen? Var det egentligen samma som Anna A?

Närvarokontrollen gick ju till så att jag under träningen frågade vad folk hette och sen försökte jag 2 tim senare när jag kom hem skriva ner alla fort som bara den med facebookgruppen som hjälp, (och där är ju inte ens alla med och en del har typ djur som profilbild, sluta med det direkt!). Det var dessutom tre läger på vårkanten med en 40-50 deltagare och mängder av nya namn. Min hjärna fick härdsmälta på namn och ansikten. Det var så många att jag stod innan start på Finnmarksturen i Augusti och kände inte igen en tjej jag cyklat med i två hela dagar. Jag skäms, verkligen skäms. Men ursäktar mig med att det har varit så många nya ansikten att jag hinner inte med att lära mig. Fast nä, jag känner mig fortfarande dum för det, måste bättra mig!

Nu går vi in på tredje året med tjejträning och min ambition är…trumvirvel… återigen att lära mig vad alla heter. Så frågar jag om och om igen och verkar helt trög så är det så enkelt att jag verkligen VILL lära mig vad ni heter. Vem vill inte höra “bra jobbat Malin” om man heter så och inte bara “bra jobbat…eh”…. Det blir så mycket mer personligt och jag tycker det är viktigt, att det skapar gemenskap och bra stämning. Så ni som kommer får stå ut med att jag frågar, kanske flera gånger. Och har ni tips på hur man lär sig tar jag gärna emot det. Jag försöker memorera på olika sätt. Namn+cykel (de byter cykel). Namn+kläder (de har inte samma kläder). Namn + frisyr (de byter frisyr). Namn+speciella händelser (alla måste göra tokiga saker som jag minns). Jag föreslår att alla har samma kläder, frisyr och cykel som första gången. Ok? Synd för er som i veckan åkte i långbrallor och regnjacka, det lär bli varmt i sommar ;)

Road ID
För ett tag sen klickade jag hem armband från RoadID, ett till mig och ett till A. Det är ett armband med en bricka där det står vem man ska ringa till utifall det händer någonting. Jag tycker ju att det är en grymt smart grej att ha när man som vi ofta tränar själva och i en miljö där det faktiskt kan hända saker. Man kan t.ex.  köra omkull i skogen eller bli påkörd av en bil. Nu hoppas jag ju att om någon hittar mig så ringer personen först 112 innan tankarna går till mina närmaste. Det kan kanske sjukvårdarna göra sen när de förhoppningsvis upptäcker armbandet.

20160325_152802

Ett band för Girot. Ett för Touren och ett för Vueltan.

På tjejträningen sist visade jag mitt fina armband och det slog mig då att tänk vad bra det vore om alla som var med hade något liknande. Det kan ju vara så att personen kommer dit ensam utan att känna någon. Förhoppningsvis har jag eller någon annan memorerat namnet (men det vet vi ju att det är ingen garanti på det). Men även om man vet vad personen heter så vet man ju inte vem man ska ringa och det är ju någonting jag skulle vilja göra. Nu tänker inte jag att alla ska skicka efter armband på stört (de kostar trots allt en slant) men kanske ta med någonting att ha i fickan, en inplastad lapp eller dylikt. Jag tycker alla fall att det är värt att tänka på. Jag hoppas dock att vi aldrig behöver använda något sådant!

Att ha det säkerhetstänket tycker jag är viktigt. När jag cyklar själv berättar jag alltid för A vart jag ska cykla på ett ungefär (om jag inte vet exakt) och hur lång tid det bör ta. Det kan också vara bra att låta bli de där svåra dropet, hoppet etc, när man är ensam är kanske inte dagen då det är bra att prova och se om man klarar det. Kanske bör man vara två den dagen. Självklart ska man våga cykla, men inte ta onödiga risker. Sen kan olyckan komma ändå även om man åker på en stig man kört flera hundra gånger och aldrig gått omkull.20160325_152907

Veckans bästa!

Den här veckan händer det. Almby Ik’s träningar drar igång! Jag vet att det är många som har längtat.

I måndags var det stora måndagsträningen och det verkar som att det var rejält med folk, kul! Tjejträningen kommer ju den här terminen att ligga på onsdagar, jag tror det blir jättebra, det kommer såklart att passa några sämre men också några bättre. Det är inte helt lätt att synka ihop två ledare som arbetar allt annat än 7-16 raka veckor.

Här kan du läsa allt om Almbys träningar och hålla koll på cykelkalendern så att du inte missar något.

Igår var det dags att köra igång med tjejerna, det regnade hela dagen, uppifrån, från sidan, kors och tvärs. Rejält blött i skogen med andra ord, men som tur var inget regnet under träningen. Vi körde en rundbana med inslag av hala rötter, lera och även en teknikdel med slalom och lyfta framhjul. Det är bra att ge sig ut i skogen även när det är lite taskiga förhållanden för att inte bara bli bra på att cykla när det är perfekt! Vi ska såklart vara försiktiga också och inte förstöra stigarna. Jag hade en planerad runda men när jag åkte i helgen var den ok om än blöt så efter allt regn bestämde jag att det fick ändras för det skulle vara sjö och vi skulle mest köra sönder stigen. Vi får spara på den rundan helt enkelt. Det var också en fördel att vara nära Ljungstugan då Linnea är i Spanien och cyklar för fulla muggar (den lyckososten!) så blev jag själv (fast fick stöd av Birgitta vilket var super, tack!).

Jag har sagt det förut men säger det igen, det är så fantastiskt kul att se hur alla utvecklas på de här träningarna, vilka framsteg som tas. Det är enorma jättekliv, så stora att ni knappt kan tänka er. Det är en energiboost utan dess like. Jag gillar det så himla mycket.

20160406_185045

Igår fick jag även chansen att prova min present som jag fick på alla hjärtans dag. Min A han vet vad jag vill ha så det blev inte nån choklad inte. En fin väska från Osprey som jag kan ha på mysig lite längre cykling eller träningarna. Det blir ibland lite mycket att släpa på när man vill ha med sig extra slang, koner, plastband, första hjälpen verktyg…m.m. Den funkade bra att cykla i och jag gillar att den har många fack där man kan lägga olika saker, och färgen, den är hur fin som helst!

Det är allt annat än lätt att ta kort med liten nyfiken Smula. Väskan är alltså något större än en kisse på dryga 3.3 kg (stigande viktkurva, äter för två). Många små fack och även ett fäste för hjälmen. Väskan är förberedd för att kunna ha vätskeblåsa men det hade jag inte igår. Men för längre turer och om det är varmt kan det vara bra :)