Link

Ni vet hur det kan vara när man inte tränat på ett tag. När man liksom får släpa ut kroppen som protesterar för den vet, den vet att det här kommer inte vara som innan uppehållet. Det kommer vara jobbigt mest hela tiden. Men man måste genomlida de där första passen. Det är ungefär som när Sverige spelar fotbollsmatch mot Luxemburgs snickare och har typ 80% bollinnehav men åstadkommer ingenting! Tills det släpper och de spräcker den där nollan, då rullar det eventuellt in några fler av bara farten. Det gäller bara att ta det där första steget. För när det väl släpper sen då kommer man snabbt tillbaka till där man var innan, men stressen innan man spräcker nollan den finns där. Ju längre tiden går, desto längre bort från dagen innan frånvaron, fast i fotboll kommer man bara närmre och närmre ett 0-0. Eller i värsta fall en förlust.

Det var där jag var igår, med nästan 4 veckor utan 20160901_183508cykling. Där senaste cykelpasset var ett där jag leendes i kortbrallor sa high five till solen och såg fram emot en härlig cykelhöst. För det är himla fint att cykla på hösten om vädret är bra. Färgspraket i skogen och det fina ljuset. Men så blev det inte, inte en endaste höstcykling fick jag till. Istället kom långsjukan och igår var det inte kortbrallor och solsken. Det var istället vintercykel, skoöverdrag, underställ, buff och lampa. Inte vidare glamouröst någonstans. Hur det kändes, ja ungefär som väntat, jobbigt alltså. Formen är som en säck potatis.

Nu hoppas jag på att det inte blir bakslag så att jag kan få börja träna på riktigt igen. Har ju en vinter med massa härliga(?) pass som väntar.

Cykelpass som till exempel det här härliga vinterpasset. För visst är det de vinterpassen vi kommer ihåg, inte de där andra lite mindre trevliga.

 

Advertisements

Link

Det har varit tyst här ett tag, ända sen avslutningen i Vista. Jag körde inte, jag åkte med som support och superlangare i teknisk zon åt A som körde in på en toppenbra 5:e plats. Själv hade jag fullt sjå att ta mig uppför backen till tävlingsområdet. Den här sjukan den har sänkt mig totalt. Det där var i början av oktober, jag har fortfarande inte tränat. I söndags cyklade jag lite snabbare några hundra meter (bråttom hem från bibblan till cykelVM och fick se min favorit Sagan ta hem det) jag fick stå och ta igen mig vid cykelförrådet. Och nu snackar vi inte snabbt utan lite snabbare än pendelfart. Jag har inte tränat på nästan 4 veckor, kände mig lite bättre där en dag, trodde att nu har det vänt, men så vände det igen med mer halsont. Men nu tror jag faktiskt att det är på riktigt, vändningen alltså, dock tänker jag inte kasta mig på träningscykeln. Jag är inte speciellt sugen på ytterligare bakslag. Jag lyckades även att smitta ner A så vi har suttit i varsin soffa och hostat. Så därav min frånvaro, suget att skriva har helt enkelt inte funnits, det har inte heller funnits något att skriva om mer än att jag sitter still och förfaller typ.  Ett par inlägg på det temat och ni hade dött tristessdöden. Har inte gått åt ett enda snorpapper, hela sjukan har suttit i hals, öron och lungor, host host.

Jag har försökt kurera halsen med diverse20161010_193924 häxbrygder på ingefära. Den senaste varianten bränner bra kan jag lova, men kanske har den gjort mig frisk? vi kan hoppas. Den förra varianten jag gjorde var med gurkmeja och inlägget har ni här. Den nya är en rejäl dos med riven ingefära som fått sjuda i vatten (inte för varmt) och sen har jag haft i citron och honung och silat bort allt, förvaras i flaska i  kylen så kan man starta dagen med en liten hutt. Kanske borde jag fortsätta med det hela vintern. Det här året har ju inte direkt varit fritt från sjuka (men mer om det när jag ska summera den här säsongen som inte blev alls som jag ville).

Det kanske sämste med att inte kunna göra det man vill eller brukar är ju att se alla andra som gör det, lägger ut färgglada höstbilder från mysiga turer på cykeln. Själv tänker man att kan inte nån köpa min cykel idag så jag inte ens kan cykla! Cykelkatten sätter ord på det i sin blogg. Avundsjukan.