När motivationen tryter

Oftast har jag en väldigt hög motivation till att träna, jag gör det för att det är roligt och för att det får mig att må bra. Dessutom drivs jag vintertid till att plåga mig flera timmar på vintercykel och testcykel bara av tanken att få cykla snabbt på fina sommarstigar. Det är som gamla tider då man spelade fotboll på nån stenhård grusplan i minusgrader och drömde om sommarens perfekta gräsmattor.

Men ibland tryter det, ibland tar det emot. Det har varit så ett tag nu. Besked i livet som inte går att påverka och som istället påverkar mig. Det är som att jag sitter i en båt mitt på havet i en stor storm. Jag kastar ut livlinor och gör allt det där som man ska göra för att inte gå under men det hjälper inte. (Inte för att jag har några eventuella båtkunskaper men ni fattar grejen va?) Jag kan bara vänta på att det lugnar ner sig och sen se vartusan jag flöt iväg för att försöka nå rätt kurs igen. Eller kanske byta kurs?

Det är så det är just nu. Beslut ska tas, och jag kan inget göra utan bara vänta för att sen försöka förhålla mig till vad som nu beslutades. Det är ju inte mina beslut att ta. Helt enkelt ”Ok, nu blev det så här, då får jag göra såhär för att det blir bäst för mig”. Men det stjäl så mycket energi, jag blir liksom dränerad.

Saken är också att när jag verkligen behöver träna som mest för att må bra så orkar inte huvudet ge sig ut. Huvudet fixar inte att ta sig an en tung vinterhoj, dubbdäck, tuffa intervaller samtidigt som det är kaos. Det blir för många komponenter, kostar för mycket energi.

En storm kanske man fixar, det tillhör på sätt och vis livet med lite storm ibland. Men när det stormar från två håll och den ena är som en orkan då vet man liksom inte vad man ska göra. Värst är kanske att inte kunna göra någonting, bara vänta.

Ena dagen tänker jag att det löser sig, blir det dåligt så gör jag nåt bra av det, ni vet det gamla klyschiga ”stängs en dörr så öppnar sig en annan”. Men nästa dag känns det som panik igen och jag vet inte alls vad jag ska göra om det blir dåliga besked. Känslan är att det är orättvist och frustrerande att göra saker men inte få någonting för det.

Det bra är dock att de träningspass jag faktiskt gör, de går väldigt bra. Benen vill cykla och jag har löpt lite mer än vanligt, och lite längre med bra känsla. Löpningen är lättare att göra, det är kravlöst och jag behöver inte gräva ner mig om wattsiffrorna blir dåliga eller cykelbenen strejkar. Det gäller att hitta vägar för det som fungerar just nu.

Om två veckor vet vi, då kan vi börja fundera på vilken kurs båten ska ta…

20160709_175340

Advertisements