Link

Ett år till med tjejträning har passerat och som vanligt tror man att det går inte att slå tidigare år. Men så summeras året och man inser att visst tusan gick det. Även om det medför vissa i-landsproblem att vi blir fler och fler så är det så himla roligt att fler tjejer hittar ut i skogen. Det är något av det roligaste med tjejträningarna. Att få introducera och visa andra hur himla skoj det är att cykla i skogen, och att våga utmana sig, att få utvecklas, att få träffa nya människor, alla skratt…the list goes on and on and on. Det finns så mycket som är roligt med de här träningarna!20170829_193958

I år har vi haft otroligt många olika personer på våra träningar och den dagen alla får för sig att komma samma dag kommer vi få kalla in alla extraledare vi kan få tag i. För skojs skull räknade jag hur många det var. Och vet ni, 72 olika tjejer har varit på träningarna. SJUTTIOTVÅ! Ett trettiotal har varit helt nya deltagare, tänk att det finns så många i bara Örebrotrakten. Jag vet ju dessutom att det finns ännu fler.

Sjuttiotvå olika tjejer, det är en lite
smått fantastisk siffra och otroligt roligt!

Under året har vi cyklat teknikstationer, rundbanor, backar både upp och ner för att utveckla vår teknik. Vi har stigcyklat i Kvarntorp och Eker och i veckan avslutade vi med en mjölksyrafylld stafett. Tjejer i alla åldrar och på helt olika nivåer, nybörjare till yngre tävlingstjejer. En härlig mix som kan cykla tillsammans och inspireras av varandra.20170426_18593520170606_184651_01120170523_191018

Jag blir rörd av att se er utvecklas, att se leenden breda så de når örsnibbarna när ni klarar något ni själva inte trodde på innan. Det är något jag vill fortsätta vara med om tillsammans med alla er som är med.

Vi som leder ser fram emot fler utvecklande möten i och utanför skogen. Har ni tips och ideer så skicka ett mail och berätta gärna hur vi kan bli ännu bättre.

Tack för 2017!

Advertisements

Nordiska Mästerskap och Billingerace

Alltså, wow! Vilken helg vi fick. I lördags for vi till Skövde där A skulle köra första loppet i långloppscupen. Jag stod över för att spara benen inför söndagen. Vad skönt det är att få fika sitt kaffe utan tävlingsstressen. Sitta där i lugn och ro när A gör sig i ordning och cyklar ner till starten. Förra året var det misärväder på Billingen (jag fick nog och bröt trött och med ont i ryggen efter vurpa veckan innan) men iår var det andra bullar, vädret var tiptop för cykling. Ja det var kanske lite kyligt att stå brevid så länge men för cyklisterna var det bra. Som vanligt tror jag alltid på A, så även den här dagen. Men H40 är H40, allt kan hända. Vid varvning kommer han väldigt tidigt och jag blir lite förvånad, leder han? Har jag missat någon? Jag var ju så fokuserar på att langa åt klubbkompis Johan att jag inte ens såg Wengelin som låg bakom. Eyes on the target :) Men jag hade inte missat någon fast tvåan låg hack i häl och han fick tillslut släppa iväg den andre och kom på en helt fantastiskt bra andra plats i H40. Totalt plats 23, det är riktigt bra det! Dessutom fixade han seedning för led 1. Stolt servicepersonal!

andreas.billingen.fotoAnders_almhed.2017

Snabb sambo (Foto: Anders Almhed)

20170513_131959

Utsikten från toppen på Billingen.

Efter prisutdelning åkte vi raka vägen till banan i Vårgårda för att köra ett testvarv. Provade att köra nya droppet, gick alldeles jättebra att köra omkull i när man inte har tillräckligt med fart. Stoltserar nu med snygga blåmärken på benen. Sommarbenen är här, de som går i gult och blått. Provade en gång till och var på vippen att vurpa exakt likadant. Då fick jag nog. Hade som vanligt behövt mer tid och kanske lite experttips om hur jag ska tänka. Det blev till att åka runt för min del. Sen vidare till vårt boende i vårgårda. Vi fick vindsvåningen, detta betydde dock inte direkt lyx. Mission nummer ett blev att få upp cyklarna. Tur man kapat styret lite. Vissa cykelhandlare skulle ju få problem här ;)20170514_111459

RaceDay
Regn, regn, regn, regn… skönt för då blir alla rötter på banan så härligt hala. Blev en lång dag då jag inte skulle starta förrns kl 17.00! Hängde, kollade på duktiga cyklister, pratade med trevliga cyklister och tillslut var det först A som skulle starta. Han skulle enligt honom själv cykla säkert och ta det för vad det var. Jodå, så blev det. Efter halva loppet slåss den galningen om placering 4-5 i ett starkt fält och cyklar riktigt bra. Men så i den där kurvan där var och varannan åkare låg och sprattla åkte han i backen och då gick reglaget på växeln av. Trist, men inte mycket att göra åt.

Mitt race då. Jag var nervös, men inte sådär illamående som  i Säter. Vi var inte så många anmälda i D30 och tyvärr kom inte alla till start. Men då får man tänka att jag ska åka så fort som jag kan ändå, många andra att åka fortare än på startlinjen. Fick en ganska ok start men kunde sen ta täten i startbacken och tycker att jag åkte den riktigt bra, hårt men inte med ben fyllda av syra. Väntade mig att nån skulle komma jämsides men ingen kom, såg att jag hade lucka och tänkte att det kändes ju himla bra. Den luckan släppte jag sen inte på hela loppet utan kunde istället utöka den. Skönt och verkligen roligt. Jag kände mig bekväm på cykeln och åkte riktigt bra men hade långt ifrån ett perfekt race. kom ifatt och hamnade bakom några F15/16 på en smal stig som gjorde att jag sen fick springa en hel backe i skogen, inte optimalt. Kände mig inte så bekväm på de hala rötterna i en del svängar. Den svängen där alla ramla och A redan kvaddat cykeln, den sprang jag nerför varje varv, tappade väl oceaner av tid men kände att jag hade råd. Var liksom inte så sugen på att cykla omkull när jag inte behövde chansa. Nöjd att jag höll alla andra veteraner bakom mig, både världsmästare och SM-medaljörer. Det känns som jag sakta men säkert börjar hitta tillbaka efter ett tungt förra år. Härligt är vad det är :)

20170514_173821_920170514_173912_1

 

Link

Tidigare i år var jag och premiäråt en bit rå fisk, jag vet, jag är sist på bollen så det står härliga till. Passade på att ta det som enligt många ska vara Örebros bästa ställe. Så nu lär jag ju inte kunna prova att äta det någon annanstans än där. Hur det smakade, jo men inte så tokigt, fast enligt många krävs det ju fler försök innan man blir fast. Jag får helt enkelt lura med mig A till ovan nämna ställe då såklart! (A har inte heller provat än, alltså än mer sist på  bollen ä mig).

Åter till anledningen att jag var och åt Sushi. Jag och Lars-Olov, min sjukgymnast sen flera år tillbaka pratade igenom säsongen som varit och pratade framtiden. Jag är så otroligt tacksam att jag får fortsätta samarbeta med Citykliniken även det här året trots ett inte helt lyckat fjolår rent cykelmässigt. De flesta vet ju att 2016 gick i sjukdomens dimma och att tävlingarna inte direkt duggade tätt för mig. Men det har jag ju redan ältat om i det här inlägget och behöver inte vevas ännu en gång. Nu är det nya sjukdomsfria tider, visst?

Att få proffsig hjälp för att förebygga skador eller reparera  de som eventuellt kan uppstå är jätteviktigt för att jag ska fungera inte bara som cyklist utan även som människa. De hjälper mig inte bara med direkta skador utan även med att behandla min rygg och nacke som gärna tjockar ihop sig till ett kylskåpsstelt paket. För vem vill gå runt med ont i nacken hela tiden, nä inte jag.

Förra veckan var jag där och fick väl domen att det var kanske det värsta han sett mig, härligt att höra sanningen ibland. Men bra att få veta, hur ska man annars kunna göra något åt det?  Under mitt första besök 2011 berättade att han att jag inte hade någon kontroll över mina bålmuskler. Fint. Hemläxa direkt och order om mer bålträning (nej jag har inte glömt).  Ärlighet är bäst, är det illa behöver man veta, och framförallt veta vad man behöver göra åt det. Idag fick vi loss lite mer stelhet så nu är jag redo för att åka en vecka till solen och träna lite.  Löpardojorna får följa med, ryggen behöver en kort sväng efter timmarna som resan tar. På fredag far jag och A till Kanarieöarna och ska cykla så mycket vi bara kan. Ser verkligen fram emot det. Ledigheten är välbehövlig. Sen tänker jag att när vi är hemma igen då är det vår på riktigt här. ska vi säga så?

20170320_091557

Link

Häromdagen var det “new bike day”, eller egentligen har jag haft den ett tag, det var ju innan jul som jag stod och titta ner i en kartong för att sen med hjälp av Jocke på Uno skruva ihop den.

 

Men första turen den tog jag nu i onsdags. Och jag kan säga så här. Jag var ledsen i ögat när min gamla fick ny ägare, för jag gillade ju min gamla cykel så himla mycket. Men, den är glömd och inte saknad en sekund längre. För vilken cykel jag fått! Snabb, kvick, flyter över stöket på ett som jag inte riktigt trodde på från början. Och jag har kört två gånger på den! Känslan är att det här kommer bli hur bra som helst när vi lärt känna varandra.

20170315_135236

20170315_13514720170315_135222

Fetaste kassetten! Singelklinga, nytt för mig, spännande men också nervöst. Kommer mina ben orka?

 

Ledig helg och idag är det dagen D

Efter att ha jobbat som en tok de senaste veckorna med bland annat 3 helger på raken var det rätt skönt att få en ledig helg med A. På fredagen käkade vi god mat hemma och sen kunde jag fortsätta vara hemma utan att åka iväg till jobbet. Vi hann kolla på sista avsnittet av Sherlock och hänga i soffan innan jag typ blev toktrött och var tvungen att sova.

Lördagen gick vi upp rätt tidigt och körde ett TC-pass ihop, vädret i Örebro var ju inte direkt toppen för att cykla ute. Cred till alla er som tog er ut! Efter träning åkte vi hem och käka pannkaksfrulle. Pannkakor till frukost är bland det bästa jag vet. Vi äter våra med massa frukt och grädde. Efter det kunde man sjunka ner i soffan framför skidorna på TV.

Med ledig helg passade vi även på att gå ut och käka. Sjukt god mat men jag blev rätt besviken på bordsplaceringen. Istället för mysig utekväll med vin och god mat blev det att sitta och titta rätt in i köket bredvid gången där de sprang förbi med mat mest hela tiden. Som pricken över det där i-et även just där alla som köpte take-away stod och betalade. Synd för jag gillar verkligen maten där och sist hade vi inte alls den där upplevelsen, nu kändes det som de klämt in lite extra bord fast det inte fanns plats. Men maten och vinet, grymt gott. Jag är verkligen inte den som brukar gnälla men det liksom tog bort själva känslan av att gå ut och äta.

Söndag slappa jag och Simpson aka gammelkissen/kattfröken/kapten träben/storkissen osv.. i soffan framför vasaloppet medan A stack ut i vinden och cykla. Bra dag att planera in veckans rehabjogg på, speciellt när man som jag är allergisk mot vind. Hade ju grinat ihop totalt om jag skulle brottats 4 timmar med dessa vindar. Istället blev det 12 km löpning i dagsljus och på stig. Så skönt att jag kan springa lite mer nu och utan ont, dessutom slapp jag överdrivet mycket asfalt. Längtar tills jag kan cykla till skogen och sen bara springa stig istället.20170305_111037

Idag är det dagen D. Idag får jag besked om framtiden, efter en månad med ont i magen och huvudvärk nästan dagligen kan man börja fundera på vad som händer sen, nu när man vet. A säger det löser sig, och på ett eller annat sätt gör det ju det.

När motivationen tryter

Oftast har jag en väldigt hög motivation till att träna, jag gör det för att det är roligt och för att det får mig att må bra. Dessutom drivs jag vintertid till att plåga mig flera timmar på vintercykel och testcykel bara av tanken att få cykla snabbt på fina sommarstigar. Det är som gamla tider då man spelade fotboll på nån stenhård grusplan i minusgrader och drömde om sommarens perfekta gräsmattor.

Men ibland tryter det, ibland tar det emot. Det har varit så ett tag nu. Besked i livet som inte går att påverka och som istället påverkar mig. Det är som att jag sitter i en båt mitt på havet i en stor storm. Jag kastar ut livlinor och gör allt det där som man ska göra för att inte gå under men det hjälper inte. (Inte för att jag har några eventuella båtkunskaper men ni fattar grejen va?) Jag kan bara vänta på att det lugnar ner sig och sen se vartusan jag flöt iväg för att försöka nå rätt kurs igen. Eller kanske byta kurs?

Det är så det är just nu. Beslut ska tas, och jag kan inget göra utan bara vänta för att sen försöka förhålla mig till vad som nu beslutades. Det är ju inte mina beslut att ta. Helt enkelt ”Ok, nu blev det så här, då får jag göra såhär för att det blir bäst för mig”. Men det stjäl så mycket energi, jag blir liksom dränerad.

Saken är också att när jag verkligen behöver träna som mest för att må bra så orkar inte huvudet ge sig ut. Huvudet fixar inte att ta sig an en tung vinterhoj, dubbdäck, tuffa intervaller samtidigt som det är kaos. Det blir för många komponenter, kostar för mycket energi.

En storm kanske man fixar, det tillhör på sätt och vis livet med lite storm ibland. Men när det stormar från två håll och den ena är som en orkan då vet man liksom inte vad man ska göra. Värst är kanske att inte kunna göra någonting, bara vänta.

Ena dagen tänker jag att det löser sig, blir det dåligt så gör jag nåt bra av det, ni vet det gamla klyschiga ”stängs en dörr så öppnar sig en annan”. Men nästa dag känns det som panik igen och jag vet inte alls vad jag ska göra om det blir dåliga besked. Känslan är att det är orättvist och frustrerande att göra saker men inte få någonting för det.

Det bra är dock att de träningspass jag faktiskt gör, de går väldigt bra. Benen vill cykla och jag har löpt lite mer än vanligt, och lite längre med bra känsla. Löpningen är lättare att göra, det är kravlöst och jag behöver inte gräva ner mig om wattsiffrorna blir dåliga eller cykelbenen strejkar. Det gäller att hitta vägar för det som fungerar just nu.

Om två veckor vet vi, då kan vi börja fundera på vilken kurs båten ska ta…

20160709_175340

Säsongssummering – det blir inte alltid som man tänkt sig

Hur summerar man en säsong som inte alls blev vad man hade hoppats på? Den enkla och korta versionen kan nog skrivas med några få ord. Sjukdom. Stress. Mera sjukdom. Trött. Och avslutas med lite mer sjukdom. Den längre versionen är lite mer än bara sjukdom.

Sjukdom, mentalt trött och dåligt självförtroende
Jag kom igång med vinterträningen rätt bra, kände mig starkare och tryckte mer watt på monarken än tidigare. Sen kom influensan och tog ett par veckor av träningen men det kändes ändå inte som skrik och panik när jag drog igång igen. Fast det var nog där och då, efter sjukdomsperioden som jag började nalla för mycket på energikontot. Tiden räckte inte till. Plugg, jobb, träning, livet. Dygnet hade inte tillräckligt med timmar. Försökte kanske träna ifatt lite, vilket såklart inte går. Och det är alltid lätt att vara efterklok. I april var jag trött, jättetrött och stressad. Fick även en fråga från en person i samband med ett mindre bra resultat om jag ens hade tränat i vinter. Tänk vad små ord kan vara svåra att skaka av sig, den där meningen har förföljt mig hela året. Jag har tvivlat på att jag kan cykla, tvivlat på min förmåga mest hela tiden. Här har jag slitit, vänt och vridit på dygnets timmar, planerat, försökt få ihop det och så tror någon att jag inte ens tränat. Är jag så dålig? Såklart kan man ju säga att det är bara att inte ta åt sig, men ibland är det inte så “bara att”. Speciellt om man redan tvivlar på sin förmåga. Osäkerheten har liksom följt med hela tiden. Mentalt har jag inte orkat satsa på stigarna utan det har mest blivit mellanmjölk. Helt plötsligt åker man långsammare än man gjort tidigare, blir ännu osäkrare och vips går spiralen åt fel håll. För att åka fort på stig behövs mer än bara starka ben. Du behöver orka mentalt, vara 100% där, våga lita på att du kan och vara fokuserad. Det funkar inte om huvudet är trött. Iallafall inte för mig.
20160917_111530.jpg

Tävlingarna
Jag har inte alls tävlat så mycket som jag vill det här året. Det har berott på ett jobbschema som inte riktigt funkat ihop med tävlingsschemat. Jag hoppas på ändring till nästa säsong och det verkar som vi ska ändra lite på jobbet till det bättre. Fortfarande varannan helg men inte riktigt lika. Sen har sjukdom stoppat mig, blev sjuk lagom till SM, trist men inte mycket att göra åt. Men det är ju där man vill vara med och fajtas. Kanske sa kroppen att du har semester, du ska vila!
20160430_162939.jpg

Men vad gick bra då?
Alltså, jag tror ju inte på att bara gräva ner sig och tycka synd om sig själv. Det är bättre att fokusera på vad som gick bra och hur man kan lösa det som inte funkade, hur kan jag göra annorlunda, lägga upp det så att alla delarna fungerar. Vissa saker var ju faktiskt trots allt bra. De få tävlingar jag körde gick bra. Jag kunde även om jag enligt mig själv körde ganska dåligt ändå vinna eller få en bra placering. Jag har blivit starkare det vet jag, det finns att bygga på till nästa säsong. Jag känner mig beredd att träna hårt i vinter för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar. Extra kul är att det gått så himla bra för A den här säsongen. Nästa år tror jag ännu mer på honom.

Vi har haft härlig cykelsemester i Rörbäcksnäs och Trysil, dit vill jag igen. Vilket ställe att åka till. Kanon för ett träningsläger då det har allt. Uppför, utför och teknik. Sen blir jag helt lycklig av miljöerna och lugnet. Jag vill liksom inte åka därifrån.
20160728_120341_15

Tjejträningen! Vilket kliv vi tagit i år igen! Sjukt roligt att vi bara blir fler och jag undrar vart det ska sluta. Ni är fantastiska och ger mig så mycket energi. Ser fram emot fler tjejträningar nästa år.

Tack!

Tusen tusen tack till mina samarbetspartners som trots att det kanske inte gick som förväntat ändå finns där och stöttar. Jag är så otroligt glad och tacksam för den hjälp jag får av er. Nu tar vi nya tag inför nästa säsong, då med mindre sjukdom och mera race :)

Uno Forsberg Cykel
Citykliniken
Caout AB

17409904-xzxPbcityklinikenuntitled

 

20160826_171521.jpg