Bergslagsloppet – vad hände?

Det blev ju inget bergslagslopp och alltså inget SM för min del igår. Istället fick jag jobba, nackdelen med att jobba varannan helg, man kan inte göra vad man vill på helgerna. Jag kom hem på morgonen när A höll på att fixa i ordning inför race, åt lite frukost och gick och la mig för att sova. Lite halvt på skoj, lite halvt på allvar sa jag åt honom att komma hem med en medalj. Och inte en sån där “tack-för-du-deltog-medalj”. Jag vet ju hur stark han är och att han när det stämmer kommer stå på den där pallen. Jag tror alltid på A, kanske mer än han själv gör. Men det är mycket som kan hända, många saker som ska stämma och H40 är en tuff klass med många bra åkare.

Jag sov alltså gott när loppet startade och gick väl upp ungefär när åkarna började trilla in i mål. Försökte leta resultat på nätet men kunde bara hitta motionsresultat. Men så plingade det in ett sms från A. En bild och texten “1:a..och en massa figurer”. Jag tänkte då att han driver med mig, bara för att jag sa som jag sa imorse. Försökte ringa men inget svar. När han väl ringer upp och säger att det blev guld trodde jag fortfarande inte riktigt på honom. Men det var sant, han cyklade hem guldet i H40 på hemmaplan, och jag låg hemma och sov och kunde inte ens ge honom en grattiskram vid målgång! Lite ledsen för att jag inte fick vara med där och då. Dessutom i en spurt! Vem hade trott det?

Så himla stolt över hans prestation och har varit lite fnissig hela kvällen, det var liksom lite oväntat men ändå inte. Vilken man jag har va? Himla bra på alla sätt och dessutom cyklar han fort :)

Nu återstår en tävling den här säsongen, till nästa år hoppas jag på att färre tävlingar krockar med jobb och att mina sjukdagar typ MINST halveras. Låter gärna bli att vurpa också om jag får.

Mannen bakom kulisserna, den berömda A :) bsloppet2016-fintlingandreasbsl2016fintling

(Foton: Johan Fintling)

Advertisements

Race i Huskvarna

Lite sen uppdatering om helgen. Vi for på lördagen ner till Huskvarna för att köra ett lopp i Västgötacupen. Kul och lite nervöst, Huskvarna har nämligen en väldigt tuff bana. Jag hade tränat rätt hårt i veckan och dagen innan kändes det där väcka-benen-passet som ett riktigt misärpass. Jag la inte så mycket fokus på den känslan, det var varmt, jag hade jobbat, de slitna benen skulle säkert vara ok dagen efter. Det har väl hänt mer än en gång att jag dagen innan race haft skruttben och sen cyklat jättebra på tävlingen, så tänkte att det sitter mest i huvudet.

Vi gick banan, kollade lite hinder och sedan provkörde vi ett varv. Just det här att provköra så lite och med ont om tid är inte min kopp te, gillar inte att försöka lära mig diverse stenkistor och stockdropp under stress. Benen kändes även nu på uppvärmningen som segproppar, de ville inte cykla uppför. Alla som cyklat på Huskvarnaberget vet att det är bra om benen vill just det, cykla uppför. Tänkte att det kan ge sig sen när det väl blir race.

Starten gick och jag kom iväg dåligt men det var mest för att bakhjulet slira i lösgruset. Redan första slakmotan kändes dåligt, jag var helt enkelt inte pigg, benen ville inte cykla fort. Efter det var det 4 slitiga varv upp och ner,inte nöjd med hur jag bromsade mig genom varje sväng eller hur kroppen inte ville ta i. Kändes som jag åkte utan självförtroende i det tekniska, kan vara en kombination av att jag helt enkelt var trött. Nä, vi drar ett streck över den tävlingen och konstaterar att det helt enkelt var en dålig dag.

Vi kan istället glädjas åt att A åkte in på en 2:a plats i H40 bakom klubbkompisen M.P. Det är inte dåligt det inte!

DSC_0413

Foto Magnus P

huskvarna.fotoannajansson

En av klättringarna. Publiken kan njuta av utsikten över Vättern. Foto Anna Jansson

huskvarna.fotojakobsarota

Brantaste backen. Den där man letar efter fler växlar som inte finns. Foto Jakob Sarota

 

Äntligen nummerlapp igen!

Efter en vår och sommar där stress, jobb, vurpor, tidsbrist, sjukdom… och så vidare löst av varandra så fick jag äntligen trä på mig tävlingsstassen och sätta nummerlappen på cykeln. Åkte ner till Mariestad och körde Västgötacupens deltävling Gustaf E MTB race.  Osäker på min form och hur jag skulle klara av det där maxandet från start och att sen gärna hålla någon slag fart i 4 varv, utan att gå totalstum. Dessutom var det på en stenig och rotig banan som just idag var kryddad med lite regn vilket gjorde den väldigt hal. Förra året var jag nära att skrota totalt i ett stenparti när min ena sko klicka ur, sånt sitter ju också kvar i minnet.

Hela dagen var som vanligt, nervös så jag liksom vill kräkas, svårt att äta. Vid start sa startern 15 kvar och det tog 2 sek innan det small, alltså som vanligt. 15 kvar betyder allt från 2-15 sek, det har man ju lärt sig. Fick en grym start, nästan så jag trodde att det var nåt som var fel. Låg i tät efter startloopen och valde att bara åka min fart, när Sara i Elit åkte om tänkte jag att hon har pangben så jag ska inte ens försöka (fick påminna mig om att det är första racet på länge, orka hela vägen, inte gå på rött direkt). Men kunde sen hålla ungefär samma avstånd bakom henne i 2 varv utan att hon drog ifrån. De två sista varven blev jag dels lite feg på alla hala rötter och bevakade mer min andraplats i Maxi-klassen, blev nog lite trött också :) Sen är det en väldans massa rötter och sten på banan, kan lugnt säga att jag åkte och drömde om heldämpad. När man blir lite tröttare och tänker långsammare har man ju dessutom en tendens att åka på precis ALLT man inte ska åka på.

DSC_0270

Kul bana i Mariestad! (Foto Magnus P)

Men jag är himla nöjd med hur jag åkte loppet. Starten, tempot, bra driv i benen. Resultatet. Vinst i D30, och även om startfältet var tunt så var det flera pallplatsåkare där från SM i både D30 och D40. Bra känsla att ta med sig. Nästa tävling är Huskvarna, banan är totalt olik helgens, snabb och inte massa bröte på stigen, men nu gäller det att klätterbenen är sugna på höjdmeter.

Extra stort grattis till klubbens ungdomar också, som gjorde kanonresultat. Roligt!

Kroppen funkade, inget ont och inget tryck över bröstet med dålig andning :) Hojen funkade klockrent, kanske hade jag i lite väl lite luft men ville gärna ha bra grepp. Körde dock på en sten lite väl hårt i slutet av andra varvet, klonga så hela skogen hörde, men både hjul höll och luften stanna kvar, phu. Idag blir det återhämtningsjogg i skogen och lite vardagspyssel.

DSC_0276

Härligt med alla klubbkamrater som hejar i skogen och peppar. (Foto Magnus P)

En trött kropp på Lida

“Jag är trött”

Det är något som sägs ofta här hemma, för jag är verkligen trött. Både fysiskt och mentalt är jag så himlans trött. Det senaste året och framförallt sista halvåret har allt gått på i en rasande fart och det enda jag längtat efter är ledigt. Det var kanske därför den där lördagen jag hade i helgen kändes så himlans göttig, för jag fick vara helt ledig, kunde baka lite bullar. Här tänker kanske nån att baka är inte ledigt, men jo, att baka är att knåda lite deg, att skapa och känna lukter som man vill sprida ut i hela trapphuset för det luktar mums. Sen är det gott med bullar :)

Men ledigt har det inte varit speciellt mycket, det har mer varit en konstant stress. Tänk er en sån där silvrig marknadsballong, en figur barnen tar med sig hem och där hänger den i taket i flera veckor för att tillslut bara vara helt tom på luft. Det är så det känts, att luften tagit slut. Jag har kört distanspass i lugnt tempo för att få stumma ben av att bara titta på en backe, det har varit energilöst, helt tomt.

Det har senaste året varit turbulent på jobbet (skriver sällan om jobb och kommer inte börja, sekretess och tystnadsplikt ni vet). Men organisatoriskt har det varit rörigt, ingen chef, ny chef, inga vikarier etc. Stressigt och inte en speciellt bra arbetsmiljö och jag har haft svårt att bara skaka av mig, gå hem och låtsas som allt var som vanligt.
Utöver heltidsjobb har jag läst en kurs på distans, roligt, men ytterligare en sak som ska göras. Senare i höstas fick jag även chansen att läsa in Vård och Omsorgsprogrammet från gymnasiet via jobbet (fast på ledig tid då). ca 3 gymnasieterminer (eller 1,5år) på 6 månader, pang pang…. pust. En upplägg som dessutom varit ganska ostrukturerat, typ i stilen “och nästa vecka ska ni tenta av kurs x och y”. Jomenvisst, jag ska bara låna böckerna, läsa och gärna lära mig nåt, samt hitta vikarie (som vi inte har) på stört, enkelt. Jag har även försökt hinna med den där träningen jag pysslar med och som bloggen mest handlar om. Där och då kanske man skulle tänka att oj, det här blir lite mycket, jag kanske ska ta bort något, det hade så att säga varit the smart thing to do. Lite som fem myrors Brasse “vem ska bort”, och alla svar är fel, fel, fel! Vissa saker kan jag inte ta bort och vissa saker vill jag inte ta bort. Istället har jag tänkt att då och då kommer det lugna ner sig, och när det inte lugnade ner sig blev det en ny deadline när det skulle lugna ner sig. Och det har ju bitvis gått väldigt bra, jag har fixat bra betyg, bra träningspass och hunnit med. Men det var kanske nångång där i Mars/April som den där luften tog slut. Ballongen pös. De senaste veckorna har jag knappt tränat, lite nöjescykling lite distans, lite fint, men inget som krävt att jag pressat mig fysiskt eller mentalt. Jag har inte orkat. Även nu när skolan tog slut så vilade jag en vecka till, bara för att jag behövde.

Lida Loop
Igår var det tävling. Jag ville inte starta. Jag var trött. Försökte tänka att jag ska se det som ett bra träningspass, inget annat. Vi var sena till start och jag var tokstressad med hög puls redan direkt. Jag startade, bristen på träningen senaste månaderna tog ut sin rätt någonstans på andra loopen, och jisses så sliten jag var på loop 3. Ville kliva av flera gånger men tänkte att i mål ska jag oavsett placering. Jag kom 3:a, jag kan inte vara annat än nöjd. Jag gjorde en grym första backe, det finns krut i benen och jag gav inte upp, jag slutade inte kämpa. Nu kan det bara bli bättre.

Det var dessutom damstart igår, jag gillar det verkligen. Så roligt att köra i klunga med bara tjejer! Stor eloge till arrangören för det! De skulle möjligen kunna ge damerna 10 min till, det skulle leda till mycket färre omkörningar för herrarna, bättre för både damer och herrar. Jag är totalt jäkla värdelös på höger och vänster, jag menar allvar, när någon säger kommer vänster som typ Öijer gjorde, då måste jag titta på mina fötter för att veta vilken fot som är vilken och sen flytta mig (gammal högerfotad fotbollsspelare). Istället tar jag ju bara och håller mig på ena kanten (det går fortare än nämnda procedur) så får han passera på andra, som i det här fallet blev “kommer höger istället dårå”. En annan sak åkarna kan tänka på är när det är klungor, att säga till i tid, och att det kommer flera. Mina ögon i nacken är inte färdigutvecklade än och jag vill inte riskera att åka ut i mitten i tron om att det inte kom fler åkare. Får jag tid på mig hinner jag ju ta ett bra spår så snabba herrar får passera. Vi alla vill ju att det ska gå smidigt till, ingen vill förstöra för någon annan.

 

Nu tittar vi framåt. Skolan är slut, snart är det semester, sommarn är här.

IMG_2631

Roligt med damstart! Foto: Happyride.se

Säsongen är igång!

Bam! Nu är mtb-säsongen igång på allvar. I helgen drog vi till Säter för Swecup och deltvling 1. Det var en riktigt fin bana, hade velat åkt mycket mer där. Vi testade först banan och den var lurig, ont om tid för test och jag hade behövt minst dubbla tiden för att känna mig ok med vissa hinder. Jag är helt ok tekniskt i skogen men inte på den nivån att jag bara kör allt på en gång utan att blinka, jag behöver öva och känna mig säker. Att testa under stress funkar verkligen inte. Hann inte ens testa hela banan men gick de delarna jag missade och där var inget lurigt.

Vi tittade först lite på eliten, jäklar vad de kör, ser så förbaskat lätt ut! Sen var det dags att värma upp. A och jag tävlade samtidigt, synd, jag gillar ju när jag får heja på honom. De hade kortat ner varven så D30 körde löjliga 2 varv. Lite trist, det var likadant i höstas när sista cup-tävlingen gick, då hade de dock gått ett steg längre och vi fick inte ens välja om vi ville åka A eller B spår utan A-spåren var avstängda, för svårt för oss tanter helt enkelt… Med de få varven i tanke var min plan att gå ut ganska hårt eftersom tävlingstiden skulle bli så kort. Vi startade med övriga veterandamer. Fick en bra start och kunde komma in först på stig, kändes bra, det är alltid skönt att få möjligheten att åka avslappnat. Försökte trycka på uppför för att skapa luckor och kände efter halva varvet att jag hade en ganska stor lucka till övriga. Kunde sen åka utan att stressa, kroppen svarade mycket bättre än tidigare veckor och jag hade inga andningsbekymmer mer än lite på slutet. Ett klart fall framåt och jag är väldigt nöjd. För A gick det kanon, även om han tydligen stått på näsan en gång. 4:a i ett tufft H40 är inte illa. Så vi var två rätt nöjda som åkte hem från Säter. Vann en startplats till Årefjällsloppet, spännande, den kanske någon annan vill ha.

Mtb-dag i Ånnaboda
Helgen bjöd även på en mtb-dag i Ånnaboda där jag var uppe och var med Uno Forsbergs gänget. Det fanns möjlighet att testa cyklar och teknikbana för barnen. Även prova på mountainbikeorientering. Vädret var väl inte strålande direkt utan direkt svinkallt. Hade behövt en scooteroverall tror jag. Tog cykeln hem och passade på att cykla lite fina stigar i bergen, det är verkligen fantastiskt vackert där uppe.
20160501_15203120160501_14513720160501_144112

I veckan ska solen komma så då hoppas jag det torkar upp mer, för nu är det lite väl mycket kladd på stigarna.

Tjejträning, MTB-dag i Ånnaboda och nervös premiär

 

Tjejträningen är igång. I onsdags var vi smått otroliga 27 tjejer på träningen, en ruggig dag i April. Det är inte klokt. (Det gamla rekordet kan nog ryka i år, och när det gör det lär vi behöva äss i rockärmen för att klara oss på två ledare.)

Det bästa med vår träning tycker jag är just att alla ska ha möjligheten att vara med, det är ok att vara ny. Svårigheten i det är ju då att det även ska vara utmanande för de som har åkt lite längre. Det är ett pyssel och en utmaning att hitta de platserna i skogen där det dels inte är för tekniskt svårt men inte heller för lätt. Jag tror vi lyckas rätt bra med det men är nog också min största kritiker som hela tiden noterar vad som blev bra och mindre bra och vad jag ska tänka på i framtiden. En av de roliga delarna med träningen är just planeringen, jag gillar att reka banor, fundera på nya träningar, nya platser. Det ger mig så mycket att träffa alla, att åka dit och bygga banor, bygga hinder. Varvbanor är det vi nästan alltid kör, korta, men med möjlighet till avstickare eller olika val. Där kan man vara på olika nivå, man åker bara olika fort och olika många varv.

Sen pratar jag om utvecklingen, eller jag typ tjatar hela tiden om det. MEN, många av de här tjejerna har jag träffat nu under två år och det är sådana enorma framsteg så ni kan knappt förstå. Ni skulle inte tro det var samma tjejer. Det är svårare att se sin egen utveckling men hos andra blir den så tydlig och det är det som är så roligt, att det verkligen syns.

20160420_181336

Bygga små hinder….

Jag hade en trevlig fika förra veckan (det lär vi ju göra om!) vi pratade bland annat om allt det roliga med tjejträning och tjejläger. En sak är att tjejer kanske visar lite tydligare att de blir glada/nöjda/förvånade/stolta när de klarar något hinder de inte trodde från början. Om jag tänker på våra träningar så är känslan just det, att visa sig sårbar, men sen urmodig och stark smittar av sig på andra. Fler vågar, fler klarar det och det blir ännu mer glädje i gruppen.

 

Premiär i Säter
Till helgen är det premiär i Säter. Spännande. Vintern har varit stressig men träningsmässigt bra, jag har känt att det gått åt rätt håll men de senaste veckorna har varit sämre. Låsningar i nacke, rygg, revben. Ont och svårt att andas. Rejsade landsväg i veckan men fick inte luft, avhängd så det visslade om det och ledsen och arg på min kropp. Otroligt frustrerande. Vi får helt enkelt se hur det går. Har varit på behandling hos Citykliniken, massor har släppt, privilegierad och otroligt tacksam att få sådan professionell hjälp. Nu vänder det tror jag.

MTB-dag i Ånnaboda
På söndagen är det mtb uppe i Ånnaboda hela dagen. Jag kommer vara där med Uno Forsberg Cykel. Kom dit och träffa mig, testa en av deras demohojar eller bara snacka cykel. Du kanske ska ta en distanspass på cykeln, då är det bara att svänga förbi bergen.

Hoppas vi ses!

cykeltåg

Cykeltåg (Foto: Linnea)

 

Tjejkväll på UNO!

Tjejer! Boka in onsdagen den 13:e April från kl 18:00 för då kör vi en favorit i repris med mek på Uno Forsberg Cykel. Så känner du att du behöver bli bättre på det här med att laga punktering, justera växlar eller laga en trasig kedja mitt ute i skogen. Eller funderar du på vad du ska göra med cykeln när du kommer hem efter ett lerigt pass, då tycker jag du ska dyka upp. I år kör vi ett annorlunda upplägg med mer praktiskt arbete och i mindre grupper, så skippa vita finbyxorna för kvällen. Vill man inte bli smutsig går det lika bra att se på och stå för frågorna (man får fråga hur mycket man vill), eller att shoppa nya cykelprylar till rabatterat pris. Eller bara mingla, umgås och se hur alla ser ut när de inte har lycra och cykelhjälm :)

Självklart blir det fika :)

Hoppas vi ses!

20150414_181734

Förra året när Jocke höll låda och blev bombarderad med frågor!