Race i Huskvarna

Lite sen uppdatering om helgen. Vi for på lördagen ner till Huskvarna för att köra ett lopp i Västgötacupen. Kul och lite nervöst, Huskvarna har nämligen en väldigt tuff bana. Jag hade tränat rätt hårt i veckan och dagen innan kändes det där väcka-benen-passet som ett riktigt misärpass. Jag la inte så mycket fokus på den känslan, det var varmt, jag hade jobbat, de slitna benen skulle säkert vara ok dagen efter. Det har väl hänt mer än en gång att jag dagen innan race haft skruttben och sen cyklat jättebra på tävlingen, så tänkte att det sitter mest i huvudet.

Vi gick banan, kollade lite hinder och sedan provkörde vi ett varv. Just det här att provköra så lite och med ont om tid är inte min kopp te, gillar inte att försöka lära mig diverse stenkistor och stockdropp under stress. Benen kändes även nu på uppvärmningen som segproppar, de ville inte cykla uppför. Alla som cyklat på Huskvarnaberget vet att det är bra om benen vill just det, cykla uppför. Tänkte att det kan ge sig sen när det väl blir race.

Starten gick och jag kom iväg dåligt men det var mest för att bakhjulet slira i lösgruset. Redan första slakmotan kändes dåligt, jag var helt enkelt inte pigg, benen ville inte cykla fort. Efter det var det 4 slitiga varv upp och ner,inte nöjd med hur jag bromsade mig genom varje sväng eller hur kroppen inte ville ta i. Kändes som jag åkte utan självförtroende i det tekniska, kan vara en kombination av att jag helt enkelt var trött. Nä, vi drar ett streck över den tävlingen och konstaterar att det helt enkelt var en dålig dag.

Vi kan istället glädjas åt att A åkte in på en 2:a plats i H40 bakom klubbkompisen M.P. Det är inte dåligt det inte!

DSC_0413

Foto Magnus P

huskvarna.fotoannajansson

En av klättringarna. Publiken kan njuta av utsikten över Vättern. Foto Anna Jansson

huskvarna.fotojakobsarota

Brantaste backen. Den där man letar efter fler växlar som inte finns. Foto Jakob Sarota

 

Advertisements

Äntligen nummerlapp igen!

Efter en vår och sommar där stress, jobb, vurpor, tidsbrist, sjukdom… och så vidare löst av varandra så fick jag äntligen trä på mig tävlingsstassen och sätta nummerlappen på cykeln. Åkte ner till Mariestad och körde Västgötacupens deltävling Gustaf E MTB race.  Osäker på min form och hur jag skulle klara av det där maxandet från start och att sen gärna hålla någon slag fart i 4 varv, utan att gå totalstum. Dessutom var det på en stenig och rotig banan som just idag var kryddad med lite regn vilket gjorde den väldigt hal. Förra året var jag nära att skrota totalt i ett stenparti när min ena sko klicka ur, sånt sitter ju också kvar i minnet.

Hela dagen var som vanligt, nervös så jag liksom vill kräkas, svårt att äta. Vid start sa startern 15 kvar och det tog 2 sek innan det small, alltså som vanligt. 15 kvar betyder allt från 2-15 sek, det har man ju lärt sig. Fick en grym start, nästan så jag trodde att det var nåt som var fel. Låg i tät efter startloopen och valde att bara åka min fart, när Sara i Elit åkte om tänkte jag att hon har pangben så jag ska inte ens försöka (fick påminna mig om att det är första racet på länge, orka hela vägen, inte gå på rött direkt). Men kunde sen hålla ungefär samma avstånd bakom henne i 2 varv utan att hon drog ifrån. De två sista varven blev jag dels lite feg på alla hala rötter och bevakade mer min andraplats i Maxi-klassen, blev nog lite trött också :) Sen är det en väldans massa rötter och sten på banan, kan lugnt säga att jag åkte och drömde om heldämpad. När man blir lite tröttare och tänker långsammare har man ju dessutom en tendens att åka på precis ALLT man inte ska åka på.

DSC_0270

Kul bana i Mariestad! (Foto Magnus P)

Men jag är himla nöjd med hur jag åkte loppet. Starten, tempot, bra driv i benen. Resultatet. Vinst i D30, och även om startfältet var tunt så var det flera pallplatsåkare där från SM i både D30 och D40. Bra känsla att ta med sig. Nästa tävling är Huskvarna, banan är totalt olik helgens, snabb och inte massa bröte på stigen, men nu gäller det att klätterbenen är sugna på höjdmeter.

Extra stort grattis till klubbens ungdomar också, som gjorde kanonresultat. Roligt!

Kroppen funkade, inget ont och inget tryck över bröstet med dålig andning :) Hojen funkade klockrent, kanske hade jag i lite väl lite luft men ville gärna ha bra grepp. Körde dock på en sten lite väl hårt i slutet av andra varvet, klonga så hela skogen hörde, men både hjul höll och luften stanna kvar, phu. Idag blir det återhämtningsjogg i skogen och lite vardagspyssel.

DSC_0276

Härligt med alla klubbkamrater som hejar i skogen och peppar. (Foto Magnus P)

En trött kropp på Lida

“Jag är trött”

Det är något som sägs ofta här hemma, för jag är verkligen trött. Både fysiskt och mentalt är jag så himlans trött. Det senaste året och framförallt sista halvåret har allt gått på i en rasande fart och det enda jag längtat efter är ledigt. Det var kanske därför den där lördagen jag hade i helgen kändes så himlans göttig, för jag fick vara helt ledig, kunde baka lite bullar. Här tänker kanske nån att baka är inte ledigt, men jo, att baka är att knåda lite deg, att skapa och känna lukter som man vill sprida ut i hela trapphuset för det luktar mums. Sen är det gott med bullar :)

Men ledigt har det inte varit speciellt mycket, det har mer varit en konstant stress. Tänk er en sån där silvrig marknadsballong, en figur barnen tar med sig hem och där hänger den i taket i flera veckor för att tillslut bara vara helt tom på luft. Det är så det känts, att luften tagit slut. Jag har kört distanspass i lugnt tempo för att få stumma ben av att bara titta på en backe, det har varit energilöst, helt tomt.

Det har senaste året varit turbulent på jobbet (skriver sällan om jobb och kommer inte börja, sekretess och tystnadsplikt ni vet). Men organisatoriskt har det varit rörigt, ingen chef, ny chef, inga vikarier etc. Stressigt och inte en speciellt bra arbetsmiljö och jag har haft svårt att bara skaka av mig, gå hem och låtsas som allt var som vanligt.
Utöver heltidsjobb har jag läst en kurs på distans, roligt, men ytterligare en sak som ska göras. Senare i höstas fick jag även chansen att läsa in Vård och Omsorgsprogrammet från gymnasiet via jobbet (fast på ledig tid då). ca 3 gymnasieterminer (eller 1,5år) på 6 månader, pang pang…. pust. En upplägg som dessutom varit ganska ostrukturerat, typ i stilen “och nästa vecka ska ni tenta av kurs x och y”. Jomenvisst, jag ska bara låna böckerna, läsa och gärna lära mig nåt, samt hitta vikarie (som vi inte har) på stört, enkelt. Jag har även försökt hinna med den där träningen jag pysslar med och som bloggen mest handlar om. Där och då kanske man skulle tänka att oj, det här blir lite mycket, jag kanske ska ta bort något, det hade så att säga varit the smart thing to do. Lite som fem myrors Brasse “vem ska bort”, och alla svar är fel, fel, fel! Vissa saker kan jag inte ta bort och vissa saker vill jag inte ta bort. Istället har jag tänkt att då och då kommer det lugna ner sig, och när det inte lugnade ner sig blev det en ny deadline när det skulle lugna ner sig. Och det har ju bitvis gått väldigt bra, jag har fixat bra betyg, bra träningspass och hunnit med. Men det var kanske nångång där i Mars/April som den där luften tog slut. Ballongen pös. De senaste veckorna har jag knappt tränat, lite nöjescykling lite distans, lite fint, men inget som krävt att jag pressat mig fysiskt eller mentalt. Jag har inte orkat. Även nu när skolan tog slut så vilade jag en vecka till, bara för att jag behövde.

Lida Loop
Igår var det tävling. Jag ville inte starta. Jag var trött. Försökte tänka att jag ska se det som ett bra träningspass, inget annat. Vi var sena till start och jag var tokstressad med hög puls redan direkt. Jag startade, bristen på träningen senaste månaderna tog ut sin rätt någonstans på andra loopen, och jisses så sliten jag var på loop 3. Ville kliva av flera gånger men tänkte att i mål ska jag oavsett placering. Jag kom 3:a, jag kan inte vara annat än nöjd. Jag gjorde en grym första backe, det finns krut i benen och jag gav inte upp, jag slutade inte kämpa. Nu kan det bara bli bättre.

Det var dessutom damstart igår, jag gillar det verkligen. Så roligt att köra i klunga med bara tjejer! Stor eloge till arrangören för det! De skulle möjligen kunna ge damerna 10 min till, det skulle leda till mycket färre omkörningar för herrarna, bättre för både damer och herrar. Jag är totalt jäkla värdelös på höger och vänster, jag menar allvar, när någon säger kommer vänster som typ Öijer gjorde, då måste jag titta på mina fötter för att veta vilken fot som är vilken och sen flytta mig (gammal högerfotad fotbollsspelare). Istället tar jag ju bara och håller mig på ena kanten (det går fortare än nämnda procedur) så får han passera på andra, som i det här fallet blev “kommer höger istället dårå”. En annan sak åkarna kan tänka på är när det är klungor, att säga till i tid, och att det kommer flera. Mina ögon i nacken är inte färdigutvecklade än och jag vill inte riskera att åka ut i mitten i tron om att det inte kom fler åkare. Får jag tid på mig hinner jag ju ta ett bra spår så snabba herrar får passera. Vi alla vill ju att det ska gå smidigt till, ingen vill förstöra för någon annan.

 

Nu tittar vi framåt. Skolan är slut, snart är det semester, sommarn är här.

IMG_2631

Roligt med damstart! Foto: Happyride.se

Säsongen är igång!

Bam! Nu är mtb-säsongen igång på allvar. I helgen drog vi till Säter för Swecup och deltvling 1. Det var en riktigt fin bana, hade velat åkt mycket mer där. Vi testade först banan och den var lurig, ont om tid för test och jag hade behövt minst dubbla tiden för att känna mig ok med vissa hinder. Jag är helt ok tekniskt i skogen men inte på den nivån att jag bara kör allt på en gång utan att blinka, jag behöver öva och känna mig säker. Att testa under stress funkar verkligen inte. Hann inte ens testa hela banan men gick de delarna jag missade och där var inget lurigt.

Vi tittade först lite på eliten, jäklar vad de kör, ser så förbaskat lätt ut! Sen var det dags att värma upp. A och jag tävlade samtidigt, synd, jag gillar ju när jag får heja på honom. De hade kortat ner varven så D30 körde löjliga 2 varv. Lite trist, det var likadant i höstas när sista cup-tävlingen gick, då hade de dock gått ett steg längre och vi fick inte ens välja om vi ville åka A eller B spår utan A-spåren var avstängda, för svårt för oss tanter helt enkelt… Med de få varven i tanke var min plan att gå ut ganska hårt eftersom tävlingstiden skulle bli så kort. Vi startade med övriga veterandamer. Fick en bra start och kunde komma in först på stig, kändes bra, det är alltid skönt att få möjligheten att åka avslappnat. Försökte trycka på uppför för att skapa luckor och kände efter halva varvet att jag hade en ganska stor lucka till övriga. Kunde sen åka utan att stressa, kroppen svarade mycket bättre än tidigare veckor och jag hade inga andningsbekymmer mer än lite på slutet. Ett klart fall framåt och jag är väldigt nöjd. För A gick det kanon, även om han tydligen stått på näsan en gång. 4:a i ett tufft H40 är inte illa. Så vi var två rätt nöjda som åkte hem från Säter. Vann en startplats till Årefjällsloppet, spännande, den kanske någon annan vill ha.

Mtb-dag i Ånnaboda
Helgen bjöd även på en mtb-dag i Ånnaboda där jag var uppe och var med Uno Forsbergs gänget. Det fanns möjlighet att testa cyklar och teknikbana för barnen. Även prova på mountainbikeorientering. Vädret var väl inte strålande direkt utan direkt svinkallt. Hade behövt en scooteroverall tror jag. Tog cykeln hem och passade på att cykla lite fina stigar i bergen, det är verkligen fantastiskt vackert där uppe.
20160501_15203120160501_14513720160501_144112

I veckan ska solen komma så då hoppas jag det torkar upp mer, för nu är det lite väl mycket kladd på stigarna.