Link

Ett år till med tjejträning har passerat och som vanligt tror man att det går inte att slå tidigare år. Men så summeras året och man inser att visst tusan gick det. Även om det medför vissa i-landsproblem att vi blir fler och fler så är det så himla roligt att fler tjejer hittar ut i skogen. Det är något av det roligaste med tjejträningarna. Att få introducera och visa andra hur himla skoj det är att cykla i skogen, och att våga utmana sig, att få utvecklas, att få träffa nya människor, alla skratt…the list goes on and on and on. Det finns så mycket som är roligt med de här träningarna!

I år har vi haft otroligt många olika personer på våra träningar och den dagen alla får för sig att komma samma dag kommer vi få kalla in alla extraledare vi kan få tag i. För skojs skull räknade jag hur många det var. Och vet ni, 72 olika tjejer har varit på träningarna. SJUTTIOTVÅ! Ett trettiotal har varit helt nya deltagare, tänk att det finns så många i bara Örebrotrakten. Jag vet ju dessutom att det finns ännu fler.

Sjuttiotvå olika tjejer, det är en lite
smått fantastisk siffra och otroligt roligt!

Under året har vi cyklat teknikstationer, rundbanor, backar både upp och ner för att utveckla vår teknik. Vi har stigcyklat i Kvarntorp och Eker och i veckan avslutade vi med en mjölksyrafylld stafett. Tjejer i alla åldrar och på helt olika nivåer, nybörjare till yngre tävlingstjejer. En härlig mix som kan cykla tillsammans och inspireras av varandra.

Jag blir rörd av att se er utvecklas, att se leenden breda så de når örsnibbarna när ni klarar något ni själva inte trodde på innan. Det är något jag vill fortsätta vara med om tillsammans med alla er som är med.

Vi som leder ser fram emot fler utvecklande möten i och utanför skogen. Har ni tips och ideer så skicka ett mail och berätta gärna hur vi kan bli ännu bättre.

Tack för 2017!

Borås 2-dagars med studentröj och pridefestival!

Vi drog till Borås förra helgen för att cykla västgötacupen. Kul! Efter misären i Falun så var jag rejält sugen på att åka XCO (I Falun var det skruttiga ben, 7 min felkörning, värmebölja och DNF).

Veckan började med att vi fick galet mycket att göra på jobbet och det blev lite fler timmar där än vad som var tänkt. Tidiga morgnar och jobba sent. Fick inte riktigt ihop träningen som jag ville trots att jag pallrade mig upp i ottan för att hinna cykla innan jobbet en morgon. Självförtroendet på cykeln har väl inte heller varit på topp sen Falun. Har åkt och känt mig som en nybörjare. Skönt var det då att de två pass jag lyckades klämma in gick väldigt bra.

Vi for iväg på fredagen efter jobbet, planen var att testa banan när vi kom ner. Jag tror vi helt missade i beräkningen hur jädrans långt det är till Borås! Någonstans på vägen insåg vi väl att det var inte tal om att testa någon bana på fredagen. Ja om vi inte ville plocka fram pannlampor och äta middag mitt i natten då. För isåfall hade det gått ypperligt bra att testa banan. Vi beslöt oss istället för att stanna och käka vår pastasallad vid någon rastplats. Skönt att kunna ta det lite lugnt också. Få njuta lite utan stress…..Först upptäckte vi att vi glömt tallrikar, jaja, det går väl bra. Sen insåg vi att pastan låg kvar i kylskåpet. Korv och sallad blir alla fall inte jag snabb av. Var bara att åka vidare och komma på plan B. Det blev att vi köpte bröd och satt hopklämde mellan sänggavel och vägg på vårt lilla rum och mumsa, inte så mycket mysfaktor på det. Kanske inte heller det man helst vill äta dagen innan tävling.

Väl i Borås såg vi också oroväckande många studentmössor springa omkring, vi hade bokat ett väldig centralt hotell (typ det enda som var ledigt). Jomenvisst, det blev till att försöka somna till “För vi har tagit studenten” untz untz, dunk dunk dunk…. Var bara att plugga i öronproppar, stänga fönstren och sen dö värmedöden. Vi kan säga att jag har sovit bättre.

Dag 1
Ja nu åkte vi ju inte till Borås för varken studentröj, djurparker eller knalleland utan för att cykla. Lördagen bjöd på sol och värme och en superfin torr bana. Banan i Borås är naturligt teknisk med mycket sten och rötter. Det var Maxistart, extra kul tycker jag för då är vi lite fler tjejer. Kändes riktigt bra, gick ut lugnt eftersom jag visste att det var 5 varv och skulle bli tufft i värmen. Lyckades knipa en 4:e plats i Maxi och vinna D30. Hade en mindre lyckad varvning ut på 4:e varvet då jag tydligen inte kan fylla på med energi samtidigt som jag cyklar och tog en lite väl snäv kurva. Körde rätt in i en av järnstolparna som banan var bandad med, nummerlappen blev flis och reglaget flyttade sig lite. Klantigt, hade häng på 3:an i Maxi där och då men trassla in mig lite väl länge i band och stolpar för att ha häng sen. För att få bättre starttid valde A att köra H30, de blev även lite fler varv på den tuffa banan då det är Maxistart. Han körde superbra och åkte in på en 9:e plats i Maxi samt 2:a i H30. Som tur var fick vi proffsig langning av Amandas pappa Anders, behövdes verkligen i värmen.

På kvällen käkade vi mat ute med trevliga klubbkamrater, toppenkväll.

Sen var det ju det där med att sova, nu hade ju studenterna däckat och istället bytts ut mot en Pride-festival och musik på torget. Bara försöka köra samma visa igen, öronproppar och dö svettdöden med stängda fönster. Vårt boende var inte direkt lyckat.

Dag 2
Samma bana fast andra hållet, så när som på den beryktade pulkabacken som såklart skulle cyklas uppför idag med. phu, den är helt brutalt brant! Idag behövde vi bara cykla 4 varv, skönt. Jag kände mig inte på topp. Har problem med att jag ofta får huvudvärk efter tävling och så även på lördagen. Vilade en del efter loppet men det var inte helt borta på söndagen samt att jag mådde lite illa. Tog det medvetet lugnare, lite rädd för att få ont. Sen ska jag ärligt säga att benen var rätt matta. Ätit för dåligt dagarna innan samt saker jag inte tål vilket inte var så värst bra för magen. Kände mig lite tom på energi. Det blev samma resultat även på söndagen. Roligast var nog att jag fick ta en spurt om den åtråvärda 4:e platsen i Maxi. Sara hade inte koll på att jag låg så nära så lyckades klämma mig förbi ca 400 m före mål och efter det var det full gas.

A åkte ännu bättre på söndagen och tog hem segern i H30, och då fick han ändå starta i sista led eftersom varken han eller jag hade några poäng i cupen sen innan.

Cykeln var klockren, helt perfekt på en bana med mycket rötter och stenar.

Lyckad helg för team Meijer/Wahlstedt kan man säga!

 

Nordiska Mästerskap och Billingerace

Alltså, wow! Vilken helg vi fick. I lördags for vi till Skövde där A skulle köra första loppet i långloppscupen. Jag stod över för att spara benen inför söndagen. Vad skönt det är att få fika sitt kaffe utan tävlingsstressen. Sitta där i lugn och ro när A gör sig i ordning och cyklar ner till starten. Förra året var det misärväder på Billingen (jag fick nog och bröt trött och med ont i ryggen efter vurpa veckan innan) men iår var det andra bullar, vädret var tiptop för cykling. Ja det var kanske lite kyligt att stå brevid så länge men för cyklisterna var det bra. Som vanligt tror jag alltid på A, så även den här dagen. Men H40 är H40, allt kan hända. Vid varvning kommer han väldigt tidigt och jag blir lite förvånad, leder han? Har jag missat någon? Jag var ju så fokuserar på att langa åt klubbkompis Johan att jag inte ens såg Wengelin som låg bakom. Eyes on the target :) Men jag hade inte missat någon fast tvåan låg hack i häl och han fick tillslut släppa iväg den andre och kom på en helt fantastiskt bra andra plats i H40. Totalt plats 23, det är riktigt bra det! Dessutom fixade han seedning för led 1. Stolt servicepersonal!

Snabb sambo (Foto: Anders Almhed)

Utsikten från toppen på Billingen.

Efter prisutdelning åkte vi raka vägen till banan i Vårgårda för att köra ett testvarv. Provade att köra nya droppet, gick alldeles jättebra att köra omkull i när man inte har tillräckligt med fart. Stoltserar nu med snygga blåmärken på benen. Sommarbenen är här, de som går i gult och blått. Provade en gång till och var på vippen att vurpa exakt likadant. Då fick jag nog. Hade som vanligt behövt mer tid och kanske lite experttips om hur jag ska tänka. Det blev till att åka runt för min del. Sen vidare till vårt boende i vårgårda. Vi fick vindsvåningen, detta betydde dock inte direkt lyx. Mission nummer ett blev att få upp cyklarna. Tur man kapat styret lite. Vissa cykelhandlare skulle ju få problem här ;)

RaceDay
Regn, regn, regn, regn… skönt för då blir alla rötter på banan så härligt hala. Blev en lång dag då jag inte skulle starta förrns kl 17.00! Hängde, kollade på duktiga cyklister, pratade med trevliga cyklister och tillslut var det först A som skulle starta. Han skulle enligt honom själv cykla säkert och ta det för vad det var. Jodå, så blev det. Efter halva loppet slåss den galningen om placering 4-5 i ett starkt fält och cyklar riktigt bra. Men så i den där kurvan där var och varannan åkare låg och sprattla åkte han i backen och då gick reglaget på växeln av. Trist, men inte mycket att göra åt.

Mitt race då. Jag var nervös, men inte sådär illamående som  i Säter. Vi var inte så många anmälda i D30 och tyvärr kom inte alla till start. Men då får man tänka att jag ska åka så fort som jag kan ändå, många andra att åka fortare än på startlinjen. Fick en ganska ok start men kunde sen ta täten i startbacken och tycker att jag åkte den riktigt bra, hårt men inte med ben fyllda av syra. Väntade mig att nån skulle komma jämsides men ingen kom, såg att jag hade lucka och tänkte att det kändes ju himla bra. Den luckan släppte jag sen inte på hela loppet utan kunde istället utöka den. Skönt och verkligen roligt. Jag kände mig bekväm på cykeln och åkte riktigt bra men hade långt ifrån ett perfekt race. kom ifatt och hamnade bakom några F15/16 på en smal stig som gjorde att jag sen fick springa en hel backe i skogen, inte optimalt. Kände mig inte så bekväm på de hala rötterna i en del svängar. Den svängen där alla ramla och A redan kvaddat cykeln, den sprang jag nerför varje varv, tappade väl oceaner av tid men kände att jag hade råd. Var liksom inte så sugen på att cykla omkull när jag inte behövde chansa. Nöjd att jag höll alla andra veteraner bakom mig, både världsmästare och SM-medaljörer. Det känns som jag sakta men säkert börjar hitta tillbaka efter ett tungt förra år. Härligt är vad det är :)

 

Tävlingspremiär i Säter och högar av ormar.

Sent omsider kommer en rapport från säter. Som ni har längtat! Mina ursäkter är att jag har nytt jobb där jag proppas med information och nya intryck likt en sprängfylld  julkorv och att veckan dessutom varit full av diverse aktiviteter.

Som vanligt när det vankas tävling så kommer nervositeten i kroppen. Ingenting känns bra, kroppen är trött, cykeln vill inte vara med på noterna den heller. Först tror hjärnan t.ex. att det är för lite luft i däcken sen för mycket, sen inbillar sig hjärnan att “JAG KAN INTE ENS CYKLA!”. Hjärnspöken, prestationsångest, höga krav, det är bara att välja valfri anledning till varför de där nerverna spökar. Sen cyklar jag och upptäcker att det var ju bara mest spöken. Tävlingspremiären i Säter var inget undantag från den där nerviga regeln jag tydligen har. Svårt att äta innan lopp, lite lätt illamående, som ett stort frågetecken, varför gör jag detta?  Svaret är ju att det är så kul, det är kul att tävla, det är kul att träffa alla människor runtomkring. Som en rolig utflykt med vänner och så ett litet race mitt i.

Banan i Säter är intensiv, teknisk med både vanlig stökig stig och byggda hinder. Jag åkte fler A-linjer den här gången jämfört med förra året. Eller nja, jag åkte kanske 1 mer än sist för jag åkte faktiskt inte bara B-linjer förra året. Den nybyggda stenkistan gick galant. Skönt för självförtroendet att jag kan åka just de tekniska partierna då det blir mer och mer av den varan på tävlingarna. Det byggs stenkistor och diverse drop hejvilt! På uppvärmningsvarvet kändes benen som sirapsben med ingen fart alls. Men sen när det väl var dags så fanns det fart. Fick en riktigt bra start och låg först av alla veterandamer från början. Prestationsdjävulen hade ju bestämt sig för att hon ville slå alla damer i startfältet och inte bara de i D30. Det var full gas från start och allt vinterdamm som satt sig i lungorna ventilerades ut och in så jag lät som en trumpet på slutet. Så mycket som man kan pressa sig på tävling går inte riktigt på träning hur man än försöker. Det var länge sen jag tog i så mycket.

Roligt att tävla igen och att det går bra, nya cykeln sköter sig galant och även om jag inte känner att formen är tipp topp så vet jag att den kommer. Men mest roligt var kanske att A körde så himla bra och kom 2:a i H40, riktigt starkt!

Meningen var sen att vi skulle åka till Kvänum och köra första majloppet men jag mådde inte bra dagarna efter Säter så det blev istället en lugn rulltur på 1:a maj. Vi åkte även en sväng till Öby kulle för att kolla på lite fåglar och dricka kaffe på valborg. Blåste svinkallt så vi sittskådade i lä bakom kullen och gick och kolla på ormar i små högar. Jag gillar ju inte ormar och har svårt för deras rörelsemönster, knyter sig lite i magen. Men det är lite spännande att gå och titta på dem när man liksom lite vet att de kommer vara där.

Tjejträning, Påsklov och nytt jobb

Påskvecka med extra allt!

Tjejträning
Årets första tjejträning, boom! Har vi längtat eller har vi längtat? Vädret, joråsåatt vi beställde ju finväder med sol och finväder fick vi, blåsigt men det gör inte så mycket när man inte måste vara ute på nån öppen landsväg och härja. Lite småkyligt att vara den som mest stod still och peppa. Men vem kan klaga när solen skiner.

I år är vi tre ledare på tjejträningen, fantastiskt att superduktiga Sara vill vara med och hjälpa oss. Bra av flera orsaker, dels är det bra med nya idéer och tankar då det är lätt att fastna i gamla spår och bara köra på. Och sen har vi ju det där delikata dilemmat i Örebro att cykeltjejer ploppar upp som svampar ur marken här, de blir bara fler och fler, två ledare räcker inte.

Veckans träning bestod av grundteknik för mtb. Kan kanske låta trist, men med en bra grund och enkla små övningar kan man bli mycket bättre som cyklist. Att ha bra grund gör dig trygg och säker på cykeln. Enkla övningar för att öka din teknik går att lägga in i alla träningspass bara man tänker på att just göra det. Ibland brukar jag säga till tjejerna jag träffar att vi behöver plocka fram barnet i oss. Som vuxen cyklar vi gärna raka vägen mellan punkt A och B. Barn tar omvägen förbi en sten, en kant, en rot, en backe, ja vad som helst bara för att få leka lite. Våga lek mer helt enkelt, åk lite tidigare hemifrån och ge dig några extra minuter med tid för lek. Kör runt en stolpe, vänd på gångbanan utan att nudda gräset, och vänd tillbaka åt andra hållet. Stanna och stå still så länge du kan. Flytta dig på cykeln, våga vara lite fri, inte bara sitta på sadeln och åka med. Enkelt bara man kommer ihåg att göra det och tar sig tid.

Riktigt så här varmt var det inte i tisdags, men snart så!

Påsklov
Jag har varit ledig hela påsken, helt underbart. Hade en massa tid att ta ut och kändes ju bra att kunna ta den tiden när även A var ledig. Vi har inte gjort speciellt mycket, tanken var att få en del timmar i sadeln men vädret ville annat.

Kul påskväder i Örebro!

Långfredagen blev det snökaos här i Örebro. Det snöa hela dagen, blåste och var rätt ruggigt på ute. I min värld känns det dumt att ge sig ut en sån dag, halt på vägarna och många bilar utan dubbdäck. Sen vet jag inte hur mycket det ger att harva runt i det vädret, kanske inte så effektiv träning. Vi åkte istället till Ljungstugan och brände av ett intervallpass och resten av dagen spenderas inomhus. Dagen efter däremot, fortfarande snö men strålande sol och vägarna hade torkat upp. Perfekt uteväder även om jag tog löparskorna istället för cykeln. Superfint och jag betade dessutom av årets hittills snabbaste mil, det tar sig.

På påskdagen var vi hos svärmor och åt god mat men mer påsk än så har vi inte ägnat oss åt. Hann även med en planeringsfika med Sara, Stadsträdgårdens Cafe, himla mysigt ställe jag måste nog fika där oftare.

 

Nytt jobb
Imorgon är lovet slut och det är åter till vardagen. Men för mig en ny vardag. Imorgon är första dagen på nya jobbet. Spännande och lite nervöst. Inge mer nattjobb och inga fler helger, känns ju konstigt bara det. Fast bra.

För er som följer mig på Instagram kan jag meddela att nya soffan har kommit, vi behöver alltså inte längre sitta i våra brassestolar och kolla på typ fem timmar cykel. Skönt! Även katterna verkar gilla nya möbeln, inte lika skönt med katthår i hela soffan :)

 

 

 

Åkte till Gran Canaria och hittade mina cykelben!

En vecka kan gå fort ibland. Jag och A for till Gran Canaria för att lapa sol och samla höjdmeter till cykelbenen. Det är andra gången vi är dr, och jag tycker det är toppen för kombinerad semester med cykling! Veckan började lite trevande med inget vidare sol och badväder. Ganska bra då att vi hade hyrt mtb första tre dagarna och slapp susa ner för vägarna på racer i typ underställ och buff. (extra bra då jag inte hade packat med nåt underställ) Vi testade lite nya grusvägar, några superfina, andra kanske vi inte cyklar (går?) igen. Det är en sak att leta ny stig hemma men har man några få dagar utomlands vill iallafall jag ta tillvara på tiden. Vi hyrde även cyklar den här gången, smidigt att slippa ta med sig samt att vi kan cykla både mtb och racer. Har haft en viss oro över att jag i år bytt till singelklinga, men efter att ha klättrat X antal höjdmeter härnere på en klinga (32t samma lika som hemma) men med mindre kassett bak känns det som det nog ska gå bra här hemma också.

Första dagen cyklade vi dammrundan från Ayaguares men istället för att bara ta en kortis så åkte vi hela vägen upp till San Bartolome och ner Santa Lucia med en liten detour (dead-end, Pushbike), den turen lär vi ta igen med en annan avslutning bara. Vi fikade på hörnet i San Bartolome, åt en grymt god spansk omelett, men jag skakade som ett asplöv på vägen ner sen, kallt! Nackdelen när man stannar och blir kall.

Brant brant brant brant….

Dag två åkte vi andra hållet med en rejäl klättring på små grusvägar upp till San Bartolome, tog en fika idag med men provade ett annat fik, fast jag tror vi tar gubben på hörnet nästa gång igen, vi gillar det bättre. Åt en sunkig macka och jag fick inte ens rätt dryck. Hur kan liksom cola bli apelsinjuice? Efter det åkte vi vidare upp förbi Cruz Grande, tuff klättring upp dit. Ner på en sjukt fin slingrande asfaltsväg innan det blev grusväg/stig igen. Det är rätt maffigt att se ut över kanterna, svindelkänslan kommer som ett brev på posten.

Tredje dagen skulle vi åka lite stig ovanför Arguineguin, superflowiga härliga nerförsbackar där man bara ville gasa på. Tyvärr var det väldigt många som vandrade där (why? bara sten överallt ju och tokhett!) så det kändes lite som vi störde så mycket så vi tog en kortis och åkte hem istället. Gjorde inte så mycket då de första två dagarna innehöll så mycket klättring så benen behövde en lite lugnare dag.

Dag 4 ville jag köra mer mtb och A ville cykla racer, vi hade därför bestämt att jag skulle åka med på en guidad tur med FreeMotion. Dels för att inte behöva åka ensam men också kul att se lite annat samt att få åka lite utmanande stigar. Bokade in mig på en trail-tur och fick information att man behövde hjälm och handskar, han frågade lite om min nivå och det verkade lugnt. På själva turdagen blev jag upphämtad och sen samlades alla vid affären i Playa del Ingles. Mötte guiden som det tog ungefär 10 sek för att döma ut mig som cyklist och börja prata om att jag nog inte skulle klara av det och inte borde åka med. Jag skulle enligt honom inte ha roligt, jag skulle även förstöra för de andra i gruppen. Baserat på att jag var en cross-country-cyklist och inte en enduro-downhill-cyklist. Sen upptäckte han att jag inte hade knä och armbågsskydd och då fick jag inte längre åka med den turen utan det. Det var iof inget jag kände att jag ville heller, vem vill åka med nån som i princip sagt att jag kommer förstöra turen för alla andra? Han erbjöd mig istället att åka med en annan tur som skulle vara “fullt tillräckligt för mig”. Det kunde han ju som sagt avgöra på så kort tid. Jag kan köpa att man inte får åka med utan skydd, men, då ska man också få den informationen vid bokningen och det kanske till och med ska stå i informationen om själva turen. Hade det varit så hade jag gjort ett annat val, åkt racer med A eller mtb själv. Nu åkte jag en tur från toppen, det var ok, någon enstaka ny stig på nedvägen nedanför Cruz Grande som var ny, men det mesta hade jag redan åkt. Jag kommer inte åka några fler guidade turer med dem iallafall. Blev jäkligt ledsen av att bli utdömd på tre röda och känslan av att nån tjej inte skulle förstöra turen för guiden och grabbarna. Turen tog dessutom hela dagen, lite för lite cykling för att göra det igen, mycket transport och dötid. Då fungerar det mycket bättre att åka efter gpx-filer i datorn.

På toppen. Teide långt borta.

Sjukt kul nerförsåkning! (Foto: BikeGuide Danny)

Dag 5 var min första racerdag. Planen var att åka längs kusten till Mogan och sen klättra upp till Ayacarta och så hem via San Bartolome och Fataga. Lång tur med många höjdmeter. Klättringen vid Mogan skulle enligt andra vara helt grymt fin. Vi hämtade min cykel och efter lite sadelinställningar for vi iväg. Efter ett tag kände jag att jag når ju inte bromsarna i bocken så vi stannade i Arguineguin vid FreeMotion där för att få det fixade. Mannen i affären mekade inte cykel till vardags och förklarade att det kunde man inte justera utan mina fingrar var helt enkelt för korta. Jag kände mig nu lite trött på deras attityd och sätt, om mina fingrar är för korta kan ju knappt en enda tjej köra racer. Med lite google och youtube kunde vi visa honom hur man justerade in bromsarna så att jag nådde. Påt igen. Klättringen till Mogan var precis så fin som alla hade sagt, och grymt jobbig! A mötte mig när jag hade en bit kvar, sa åt honom att ta fina bilder för jag tänkte INTE åka ner igen för att fotografera. Tyvärr var vägen till Ayacarta avstängd så vi fick åka tillbaka via Soria, men det funkade det med.

Klättringen upp från Mogan, vägar som slingar sig som en orm uppför.

Sista dagen tog vi en kortare runda runt Ayaguares och tillbaka. En kortare runda betyder fortfarande att man kan klämma in en 1000 höjdmeter, lite skillnad mot här hemma! Sen slappa vi bara vid poolen.

Haft en grymt bra vecka, cyklingen har känts kanon och benen bra. Tror det kan vara så att jag lämnade mina cykelben där hösten 2015, men jag har hämtat hem dem igen :) Räknar in en 40 mil nötande i sadeln, nu ska benen få lite lugnare träning, det är de värda!

Vi har inte bara cyklat, vi har käkat gott och slappat också, lovar :)

Även om det är härligt att vara borta så är det lika skönt att komma hem. Här hemma har vi två kissar som har abstinens på gos och mys. Det kan vara så att vi också längtat lite efter att få borra ner huvudet i Smulans fluffiga päls.

Link

Tidigare i år var jag och premiäråt en bit rå fisk, jag vet, jag är sist på bollen så det står härliga till. Passade på att ta det som enligt många ska vara Örebros bästa ställe. Så nu lär jag ju inte kunna prova att äta det någon annanstans än där. Hur det smakade, jo men inte så tokigt, fast enligt många krävs det ju fler försök innan man blir fast. Jag får helt enkelt lura med mig A till ovan nämna ställe då såklart! (A har inte heller provat än, alltså än mer sist på  bollen ä mig).

Åter till anledningen att jag var och åt Sushi. Jag och Lars-Olov, min sjukgymnast sen flera år tillbaka pratade igenom säsongen som varit och pratade framtiden. Jag är så otroligt tacksam att jag får fortsätta samarbeta med Citykliniken även det här året trots ett inte helt lyckat fjolår rent cykelmässigt. De flesta vet ju att 2016 gick i sjukdomens dimma och att tävlingarna inte direkt duggade tätt för mig. Men det har jag ju redan ältat om i det här inlägget och behöver inte vevas ännu en gång. Nu är det nya sjukdomsfria tider, visst?

Att få proffsig hjälp för att förebygga skador eller reparera  de som eventuellt kan uppstå är jätteviktigt för att jag ska fungera inte bara som cyklist utan även som människa. De hjälper mig inte bara med direkta skador utan även med att behandla min rygg och nacke som gärna tjockar ihop sig till ett kylskåpsstelt paket. För vem vill gå runt med ont i nacken hela tiden, nä inte jag.

Förra veckan var jag där och fick väl domen att det var kanske det värsta han sett mig, härligt att höra sanningen ibland. Men bra att få veta, hur ska man annars kunna göra något åt det?  Under mitt första besök 2011 berättade att han att jag inte hade någon kontroll över mina bålmuskler. Fint. Hemläxa direkt och order om mer bålträning (nej jag har inte glömt).  Ärlighet är bäst, är det illa behöver man veta, och framförallt veta vad man behöver göra åt det. Idag fick vi loss lite mer stelhet så nu är jag redo för att åka en vecka till solen och träna lite.  Löpardojorna får följa med, ryggen behöver en kort sväng efter timmarna som resan tar. På fredag far jag och A till Kanarieöarna och ska cykla så mycket vi bara kan. Ser verkligen fram emot det. Ledigheten är välbehövlig. Sen tänker jag att när vi är hemma igen då är det vår på riktigt här. ska vi säga så?

Link

Häromdagen var det “new bike day”, eller egentligen har jag haft den ett tag, det var ju innan jul som jag stod och titta ner i en kartong för att sen med hjälp av Jocke på Uno skruva ihop den.

 

Men första turen den tog jag nu i onsdags. Och jag kan säga så här. Jag var ledsen i ögat när min gamla fick ny ägare, för jag gillade ju min gamla cykel så himla mycket. Men, den är glömd och inte saknad en sekund längre. För vilken cykel jag fått! Snabb, kvick, flyter över stöket på ett som jag inte riktigt trodde på från början. Och jag har kört två gånger på den! Känslan är att det här kommer bli hur bra som helst när vi lärt känna varandra.

Fetaste kassetten! Singelklinga, nytt för mig, spännande men också nervöst. Kommer mina ben orka?

 

Ledig helg och idag är det dagen D

Efter att ha jobbat som en tok de senaste veckorna med bland annat 3 helger på raken var det rätt skönt att få en ledig helg med A. På fredagen käkade vi god mat hemma och sen kunde jag fortsätta vara hemma utan att åka iväg till jobbet. Vi hann kolla på sista avsnittet av Sherlock och hänga i soffan innan jag typ blev toktrött och var tvungen att sova.

Lördagen gick vi upp rätt tidigt och körde ett TC-pass ihop, vädret i Örebro var ju inte direkt toppen för att cykla ute. Cred till alla er som tog er ut! Efter träning åkte vi hem och käka pannkaksfrulle. Pannkakor till frukost är bland det bästa jag vet. Vi äter våra med massa frukt och grädde. Efter det kunde man sjunka ner i soffan framför skidorna på TV.

Med ledig helg passade vi även på att gå ut och käka. Sjukt god mat men jag blev rätt besviken på bordsplaceringen. Istället för mysig utekväll med vin och god mat blev det att sitta och titta rätt in i köket bredvid gången där de sprang förbi med mat mest hela tiden. Som pricken över det där i-et även just där alla som köpte take-away stod och betalade. Synd för jag gillar verkligen maten där och sist hade vi inte alls den där upplevelsen, nu kändes det som de klämt in lite extra bord fast det inte fanns plats. Men maten och vinet, grymt gott. Jag är verkligen inte den som brukar gnälla men det liksom tog bort själva känslan av att gå ut och äta.

Söndag slappa jag och Simpson aka gammelkissen/kattfröken/kapten träben/storkissen osv.. i soffan framför vasaloppet medan A stack ut i vinden och cykla. Bra dag att planera in veckans rehabjogg på, speciellt när man som jag är allergisk mot vind. Hade ju grinat ihop totalt om jag skulle brottats 4 timmar med dessa vindar. Istället blev det 12 km löpning i dagsljus och på stig. Så skönt att jag kan springa lite mer nu och utan ont, dessutom slapp jag överdrivet mycket asfalt. Längtar tills jag kan cykla till skogen och sen bara springa stig istället.

Idag är det dagen D. Idag får jag besked om framtiden, efter en månad med ont i magen och huvudvärk nästan dagligen kan man börja fundera på vad som händer sen, nu när man vet. A säger det löser sig, och på ett eller annat sätt gör det ju det.

När motivationen tryter

Oftast har jag en väldigt hög motivation till att träna, jag gör det för att det är roligt och för att det får mig att må bra. Dessutom drivs jag vintertid till att plåga mig flera timmar på vintercykel och testcykel bara av tanken att få cykla snabbt på fina sommarstigar. Det är som gamla tider då man spelade fotboll på nån stenhård grusplan i minusgrader och drömde om sommarens perfekta gräsmattor.

Men ibland tryter det, ibland tar det emot. Det har varit så ett tag nu. Besked i livet som inte går att påverka och som istället påverkar mig. Det är som att jag sitter i en båt mitt på havet i en stor storm. Jag kastar ut livlinor och gör allt det där som man ska göra för att inte gå under men det hjälper inte. (Inte för att jag har några eventuella båtkunskaper men ni fattar grejen va?) Jag kan bara vänta på att det lugnar ner sig och sen se vartusan jag flöt iväg för att försöka nå rätt kurs igen. Eller kanske byta kurs?

Det är så det är just nu. Beslut ska tas, och jag kan inget göra utan bara vänta för att sen försöka förhålla mig till vad som nu beslutades. Det är ju inte mina beslut att ta. Helt enkelt ”Ok, nu blev det så här, då får jag göra såhär för att det blir bäst för mig”. Men det stjäl så mycket energi, jag blir liksom dränerad.

Saken är också att när jag verkligen behöver träna som mest för att må bra så orkar inte huvudet ge sig ut. Huvudet fixar inte att ta sig an en tung vinterhoj, dubbdäck, tuffa intervaller samtidigt som det är kaos. Det blir för många komponenter, kostar för mycket energi.

En storm kanske man fixar, det tillhör på sätt och vis livet med lite storm ibland. Men när det stormar från två håll och den ena är som en orkan då vet man liksom inte vad man ska göra. Värst är kanske att inte kunna göra någonting, bara vänta.

Ena dagen tänker jag att det löser sig, blir det dåligt så gör jag nåt bra av det, ni vet det gamla klyschiga ”stängs en dörr så öppnar sig en annan”. Men nästa dag känns det som panik igen och jag vet inte alls vad jag ska göra om det blir dåliga besked. Känslan är att det är orättvist och frustrerande att göra saker men inte få någonting för det.

Det bra är dock att de träningspass jag faktiskt gör, de går väldigt bra. Benen vill cykla och jag har löpt lite mer än vanligt, och lite längre med bra känsla. Löpningen är lättare att göra, det är kravlöst och jag behöver inte gräva ner mig om wattsiffrorna blir dåliga eller cykelbenen strejkar. Det gäller att hitta vägar för det som fungerar just nu.

Om två veckor vet vi, då kan vi börja fundera på vilken kurs båten ska ta…